louisethuresson

Så gick det inte denna gång heller... Jag blir så jäkla ledsen. Nu fanns det ändå lite hopp men självklart ska det gå åt helvete ändå. Jag känner mig så sjukt misslyckad och värdelös och jag önskar så innerligt att det fanns någon jag kunde prata med, någon som förstår. På riktigt. Men man kan inte förstå hur jag känner och mår om man inte varit där själv. Då hjälper det, åtminstone lite, att skriva om det. Men jag är för feg för att våga skriva allt och då kommer jag väl ändå inte kunna ventilera som jag borde.

 

Nej, nu är det inte alls bra och Christoffer åkte iväg till Sthlm för jobb inatt så jag är ensam vilket gör det hela ännu värre. Tur jag har djuren i alla fall för annars vet jag inte vad jag skulle göra. Det är väl "bara" att ta nya tag, som jag gjort om och om och om igen i två års tid nu. Jag vet liksom inte hur länge jag orkar. Det tar så jäkla mycket på psyket. Att alltid misslyckas. Det är det enda jag tänker på, dag ut och dag in. Jag kanske verkar glad men varenda dag är såhär... bara det att jag trycker undan känslorna, tills den dagen då bägaren rinner över. Då kan jag tillåta mig själv att må dåligt och sådana dagar kommer flera gånger i månaden. Jag förstår inte varför det ska vara så jävla orättvist.